Mina idoler - Charley Patton

Den första gången jag hörde Charley Patton var förmodligen på Aftonblues, ett radioprogram av Peter Måhlin, och det var kärlek vid första öronkastet. Det kändes som om jag kom i kontakt med själva urkraften i bluesen. Det var djupare, primitivare och mer mystiskt än allt annat jag hört tidigare.

Patton föddes någonstans runt 1891 och dog 1934. Han var i huvudsak afroamerikan men lär ha haft ett hår som drog mer mot rött än vad som är normalt för afroamerikaner. Det sägs att han ska ha haft någon form av mexikanskt påbrå och möjligen lite cherokee. Det mesta som sägs om Patton följs av åtminstone en motsägande uppgift. Han har vandrat runt med musiker som är om möjligt ännu mer obskyra än han själv varför mycket litet egentligen finns nedtecknat om honom. Mellan 1929 och 1934 så gör han en rad inspelningar som finns utgivna i en rad olika samlingar och kompilationer. Det finns endast ett foto av honom - också det omgivet av tvivel om det verkligen är autentiskt - som visar en välklädd man med stiliga damasker.


Han spelade ofta med någon form av slide eller bottleneck. På fotot av honom så har han gitarenn lutad bakåt och har vänsterhanden från halsens ovansida. Det ser ut som om han tar ett ackord bakvänt men det borde vara så att han håller en slide i handen.

En av hans mest kända inspelningar är "Stone Pony Blues" som verkar handla om diverse hästdjur och deras handhavande. "I got me a stone pony and I don't ride Shetlands no more
You can find my stone pony hooked to my rider's door ". Man vet att han är hos sitt fruntimmer för där är hans ponny fastknuten. Sen blir sammanhanget mer dunkelt "Vicksburg on a high hill and Natchez just below. And I don't feel welcome, rider, no where I go". För att avsluta med en sån modernitet som telefon: "Hello central, whats matter now with your line. Come a storm last night and tore the wire down." Det är alltså så att bluesmusiker ofta improviserade på en känd melodi och satte ihop sina bluesmelodier med standardverser som varierades. Patton var ökänd för att inte alltid ha sammanhang mellan verserna.

Men ibland så satte han ihop ordentliga texter. Ett slående exempel är "High water everywhere" där han beskriver en översvämning. Inte utan att man anar den förtvivlan han kände när han försökte hitta högre land. I del två så blir det ordentligt gripande.

Min egen favorit är "Down the dirt road". Här låter han som mest ursprunglig och rytmisk. Texten är inte helt lättolkad men det handlar om att lämna fruntimmer, komma till nya fruntimmer och bra och dåliga saker med det.