Jag är bäst, jag är sämst

Jag fick ett litet lätt hjärnsläpp i höstas. Det stod en liten notis i Seriefrämjandets forum om en högskolekurs i serieteckning. Det måste jag hoppa på! Det hela går ut på att man ska göra det serieprojekt som man eljest inte kommit sej för att göra. Självklart skulle jag göra den stora serieromanen. Men den tunga och allomfattande intrigen ville inte riktigt infinna sej så jag bestämde mej för att jag skulle göra den stora serienovellsamlingen.

Det började lite trevande. Den första workshopen gick ut på att vi skulle använda material vi normalt inte skulle använda. Redan här blev jag lite bortkollrad. När jag så påbörjade mitt projekt så använde jag självklart mårdhårspensel.


Det är en så fantastisk känsla att använda mårdhårspensel. När det funkar så lyder den din minsta vilja och linjen varierar exakt efter ens önskningar. När man hållit på ett tag så börjar man älska tuschdoften också.


Ungefär vid det här laget börjar jag känna mej oövervinnerlig. Visserligen så textar jag som en kratta men de flesta tittar väl ändå bara på bilderna. Men så börjar eländet. Min favvopensel börjar tappa magin och ingen annan av mina penslar är magisk. Det är ungefär en pensel på tio som har den där speciella karaktären. Jag slutför den första kortnovellen lite på styrfart.

Sedan sätter jag ihop en stor mängd synopsis. Problemet är bara att de tunga episka historerna inte riktigt lyfter utan det är bara mina skämt som funkar. Plötsligt börjar jag känna mej som en av de där gamla patetiska ståuppkomikerna som till sist tappar förmågan att inte göra allting till ett skämt.

Vid nästa workshop blir jag åter lite bortkollrad. Kursledaren frågar mej varför jag övergav min krafsiga linje. Han var med på den tiden jag var en av de främsta fanzinetecknarna i Sverige. Det finns lite olika linje-linjer inom serieteckningen. Den klara linjen som bäst representeras av Tintin. Pensellinjen som man kan se hos Asterix och Spirou och så den krafsiga linjen som man ofta ser bland alternativserier. Jag var krafsig. Inte vet jag varför jag övergav den. Det vart bara.

Nu satte jag mej ner och tänkte att nu ska jag göra en krafsig serie. Som underlag hade jag lite slafsiga skisser som jag lade på ljusbordet. Vid min sida har jag en tuschpenna som är skitbra att krafsa med. Självporträttet i fönstret är gjord med en sån. Men då får jag en penna med fast storlek i handen som jag brukar använda för att texta eller linjera rutorna med. Plötsligt finner jag mej själv rita serien i en klar linje!? Jag som är den klara linjens antites. Det kräver egentligen ytterligt noggranna skisser. Varför kan inte jag styra mitt skapande?

Nu närmar sej slutredovisningen av projektet och jag känner mej som en idiot. Ett par av mina kurskamratet finns i blogglistan till höger. Läser man i deras bloggar håller ordet "ångest" på att bli allt frekventare.