söndag 29 januari 2012

Mina idoler: Jan Hammarlund

Någon gång för länge sedan när jag lyssnade på P3 så kom det en låt där texten i princip bara var en upprepning av "kommer gående över ängen grön som är jättevid" och så det lilla sticket "Kvällen är inte lång - inte längre än lite bröd, ost och vin" nånting. Det var lite drömskt och sjunget med lite mesig röst med för mycket vibrato. Det talade till mitt hjärta på något vis. Så småningom lyckades jag låna plattan och spela in den på kasett. Bilderna på konvolutet visade en allvarlig, lurvig ung man. På alla bilderna verkar han stå i blåst. Man funderade lite om han bodde vid havet eller om han tyckte att han var fin så ...



Mina kompisar var lite förundrade och undrade varför jag inte lyssnade på Kjell Höglund istället - han var ju så mycket bättre. Men jag framhärdarde  med Hammarlund. Visserligen brukar jag föredra män med skrovlig röst men jag har ett litet rum i hjärtat för mesiga röster ända sedan Donovan. Men texterna var lite mystiska


Jag sa Christer, du är galen, det tjänar inget till,
i fem år har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill
...
Alla har en himla massa ångest att leva ut
om man kan inte gå tillbaka till gamla stadier från förut,
nu är det lätt för dej att kalla mej intellektuell,
men jag är inte hälften så blockerad som du har 
varit ikväll, ikvällm
du har förstört hela min kväll"


Det hela lät jättekonstigt och varför pratar man med en kompis på det där sättet? Det lät lite manipulativt också med "i fem års tid har jag försökt uppmuntra dej att göra vad du vill" men Christer verkar bara spjärna mot. Det hela får väl sin förklaring en tid senare när Jan Hammarlund kliver ur garderoben. Vilket var lite ovanligare vid den här tiden.

Långt senare så är jag på Roskildefestivalen, det kan ha varit 1980, och ser att han ska uppträda. Mina kamrater ska se något stort och rockigt som framtäder - jag har glömt bort vad - men jag framhärdar med att gå och se Hammarlund. Han uppträder i ett av de mindre tälten, vi är ett fåtal som kommit dit för att se honom. Jag, några gamla proggvrak och så några som nog inte visste vad det var. I ett hörn av tältet fanns en dagisgrupp. De var väl där för att det var den lugnaste platsen på hela festivalområdet. Vi som var där hade det jättetrevligt.

Emellertid så dyker ett av Danmarks kriminellaste motorcykelgäng upp. Två killar ställer sej som vakter vid ingången för att hålla koll så att inte det andra kriminella motorcykelgänget skulle överraska dem. Jag vet inte vad de skulle göra där inne - de var knappast där för Hammarlunds skulle utan hade något slags överläggning.

Då tar Hammarlund tillfället i akt att sjunga sin homosex-kampanj-sång "Jag är kär i Ville". Inte helt överraskande  så visade sej motorcykelgänget bestå av tämligen homofoba män som helt plötsligt gick fram för att häckla Hammarlund.

I det läget började jag under söka möjligheterna att krypa ut under tältduken. Jag tittade lite oroligt mot dagisgruppen men konstaterade att jag knappast kunde göra något om helvetet bröt loss. Jag beslutade mej för  en jämnställd inställning och sket i kvinnor och barn. Men nu var Hammarlund lyckligtvis färdig med den olycksaliga sången. Sedan visar han sin talang som uppträdare och skojade och skämtade med motorcyklisterna så de blir på gott humör. Det sista jag ser innan jag smyger mej ut mellan de två gigantiska tatuerade motorcykelmännen som står vakt är en aspackad motorcykelgangster som dansar framför scenen i en stil som påminner om en full tant på firmafest.


3 kommentarer:

  1. Full tant på firmafest??
    Du har ju alltid sagt att jag dansar så bra !/tanten!!

    SvaraRadera
  2. Hej Åke! Fantastisk berättelse! Jag minns ingenting av det.

    Jan

    SvaraRadera
  3. Det kan mycket väl vara så att mitt minne gjort det mer dramatiskt än det var. Roskilde är ju relativt fridsamt med tanke på att det är 40-50 000 aspackade människor som stapplar runt. Det enda man behöver se upp med är att inte hamna i kläm mellan motorcykelgängen.

    SvaraRadera