Var jag hängt i sommar

När jag jobbade på lasarettet brukade jag springa på gamla pensionerade manliga kollegor. De var där i form av patienter - det verkade närmast vara en invigningsritual i pensionärslivet att ramla ner från sommarstugetaket. På något sätt så överskattade de sin smidighet och balansförmåga.

Nu har jag visserligen en bit kvar till pensionsåldern. En väldigt lång bit om Reinfeldt får råda. Men jag råkade ut för något liknande.

Det är så att jag håller på att sätta upp en liten stuga. Jag har ingen riktig ritning som jag följer utan jag improviserar mig fram. Därför fick jag lämna någon golvås tills dess jag löst något annat problem som uppstått. Huset står halvt på pålar pga den opålitliga marken den står på. Därför ligger marken under golvåsarna så högt att man antingen får kliva på åsarna eller idka 5 meter häck när man ska ta sig fram.

Nu hör det till saken att jag gått ner en hel del och väger inte ens 95 kilo längre. Så jag är nätt som en älva där jag trippar fram på bygget. Så när jag ska trippa på åsarna och ska passera det stora gapet så tänker jag självklart att jag ska gå armgång så där som man gör på hinderbanor.

Men det visade sig att jag nog vägde ännu mindre när jag armgångade sist. Dessutom hade jag ökat på med en del med spikfulla fickor och en extra fet hammare som behövs för tiotumsspiken.

Det gick liksom inte att armgå. Jag hängde som en älgkropp. Och en och en halv meter ner till marken är inte vad mina knän behöver om man säger så.

När jag hängt en stund så började jag gunga och kunde på så sätt gunga iväg mot nästa ås men ytterligare ett snäpp medvetnare om min dödlighet.