Sjunkningen av Titanic

En av de allra obskyraste av alla obskyra gamla bluesmännen var Richard Rabbit Brown. Han spelade in sex stycken 1927 och försvann strålkastarljuset. Man tror att han föddes 1880 någonstans på landsbygden utanför New Orleans och var verksam under 1910-1927 i New Orleans där han bodde på samma gata som Louis Armstrong. Efter sina inspelningar så försvann han mer eller mindre och ingen vet vart han tog vägen sedan. Någon säger att han återvände till sina hemtrakter, någon annan att han blev djupt religiös. Däremot verkar alla övertygade om att han dog 1937. Det är lite svårt med sådant där eftersom de flesta uppgifter kommer från unga vita medelklassungdomar som intervjuat äldre svarta musiker som ibland låtsats veta mer om saker än vad de gjort eller så har de varit drängfulla. I värsta fall både under intervjun och under den period som man ska lämna vittnesbörd om. Namnet "Rabbit" kommer sig antingen av någon form av lyte, att han haft stora framtänder eller varit harmynt, men nuförtiden verkar man anse att det berott på hans ringa kroppsstorlek. I vart fall så gillar jag mest tanken på de stora tänderna.

Hans plats i musikhistorien kommer sig huvudsakligen från hans mästerliga "James Alley Blues" som blivit ett standardstycke för musiker intresserade av amerikansk folklig kultur. Den har spelats in av Bob Dylan, Roger McQuinn. David Johansen, Wilco,  inavlade banjospelare och Bluegrasstanter. Den är helt originell med helt egna textvändningar och dråpliga formuleringar.

Flera av hans inspelningar verkar vara någon form av blues-shillingtryck som avhandlar hiskeliga händelser i tiden. Den som föranleder dagens inlägg är "Sinking of the Titanic":




Den är lite märklig då bluesen nästan helt saknar sentimentalitet jämfört med andra amerikanska uttryck. Musikaliska kusiner som Hank Williams eller Elvis brukar vada i kväljande sentimetalitet jämfört med bluesen. Men här har vi ett sorgligt stycke med ett vibrato som nästan drar mot Anita Hegerlands "Mitt sommarlov".  Eller kanske Kalle Ankas "den suckande sjömannen".