Jan Emanuel

Det är inte lätt dessa dagar att förstå vad som ska vara aprilskämt och inte. Rapport hade ett strålande skämt. Den här sossebroilern Jan Emanuel, som man rekryterat för att locka ungdomar, skulle ha skapat ett bolag för att tjäna pengar på att ta mot ensamkommande flyktingbarn. Bolaget skulle heta "Folkhemmet integration". Det är problemet med dagens aprilskämt att man brer på alldeles för tjockt. Ingen skulle väl gå på nåt sådant. Han skulle ha tjänat en kvarts miljard på spektaklet. Jag skrattade gott.

Efter en tid så gick det upp för mig att detta inte var ett skämt utan blodigt allvar. Om inte detta skulle räcka för att pissa en rakt i ansiktet så köper det aset en vit Lambourghini. Ryktet säger att han faktiskt köpte två och vaskade den ena.

Men vad jag inte fattar är var dessa fantastiska vinster uppstår. Sverige tar emot någonstans runt 2 000 ensamkommande flyktingbarn. Folkhemmet integrations verksamhet verkar bestå av att förvara nånstans runt 200 av dessa i nedgångna fastigheter.

Den normala utskeppningen av solidariska skattepengar i containerfartyg till Caymanöarna förefaller i jämförelse nästan sunt.

När jag tittar på den enhet där jag själv arbetar som i mycket påminner om de här hemmen så förstår jag inte hur vi skulle kunna göra det billigare. Våra löner hör till landets lägsta för våra befattningar. Lokalerna var rejält slitna när vi tog över dem för tio år sedan och de har inte blivit mycket bättre. När jag häromnatten vaskade golvet (nej, det är inte samma sak som de gör på Stureplan)  så kände jag på ytan som ungefär har samma karaktär som ett grovt grängat akvarellpapper. Alla möbler är begagnade minst en omgång innan de kommit till oss. Och så vidare. Vad är det egentligen som skulle kunna gå att spara in på? De ekonomiska marginalerna måste ju uppstå på ett annat ställe än i själva verksamheten.

Nåja. För att få utnyttja det sista av skattepengarna medans det fortfarande finns kvar några gick jag på Norrlandsoperan igår.