måndag 28 april 2014

Serieantologi 2014

Jo, jag är ju med i en lite mer elegant serieantologi. Serien hör kanske inte till mina ljusaste stunder men den är i alla fall roligare än vad den var att göra (det brukar vara tvärtom). Jag fick i alla fall leka lite med verkligheten.


Det är ett projekt som Jonas Lidström dragit igång. Norrland är lite av en vit fläck på den svenska seriekartan. Det finns några tecknare med norrlandsbakgrund som emigrerat till storstäderna. Men de brukar klippa banden med sitt ursprung eller så småningom återvända till fragmentariska minnen. Sen har vi några stackars eremiter som lever i osplendid isolation. Norrland är långt ifrån homogent med flera språk, kulturer och andra skiktningar. Här i Umeå är vi exempelvis inte riktigt klara över om vi ska vara malliga som de värsta stockholmare eller om vi ska vara bonniga. Lite grann av den här divergerande norrländska identiteten skiner genom i Antologin.


Jag ska försöka beskriva de ingående serieskaparna någon annan gång men antologin recenseras i Västerbottenskuriren och det är alltid roligt att recensera en recension. Mycket riktigt kommer recensenten Anders Sjögren fram till att antologin är spretig. Han nämner några namn och framhåller särskilt Ludwig Franzén och det är väl rätt vettigt hela vägen. Men det är en passus som fastnar för mej:

"Dessutom illustrerar några av bidragen att man inte blir en Martin Kellerman eller Liv Stömkvist bara för att man pepprar rutorna fulla med text. Det krävs mer: en idé, en stil, ett eget perspektiv"

Nu är det ändå så att jag skulle känna igen en seriesida av de flesta av de här tecknarna på tio meters håll. Sedan är Martin Kellerman och Liv Strömkvist väldigt begåvade personer men ingen av dem är seriemagiker - sådana där som skapar den där fantastiska känslan som bara kan uppstå i en tecknad serie - där det uppstår en animerad film i det egna medvetandet. Kellerman har visserligen en väldigt cartoony stil men det händer liksom inte så mycket, med åren har Rocky blivit alltmer försoffad och det är väl hög igenkänningsfaktor bland den första generationen som vuxit upp med fjärrkontroll.

Det finns många serieskapare jag sörjer att jag inte är: Barks, Hergé, Uderzo, Franquin, Kirby, Raymond, Williamson osv i all oändlighet. Kellerman och Strömkvist finns inte på den listan. Hur kan man ens komma på de namnen i det här sammanhanget?

Blev lite störd där. Men bry er inte om det. En bra recension i övrigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar