Pugh

Pugh har haft ett litet hörn i mitt hjärta sedan jag hörde honom första gången. Han var den första representanten i Sverige för Progressive Rock. På något sätt så blev han startskottet för den svenska proggrörelsen fast den avvek ganska snabbt från den internationella definitionen på progg.

Men Pugh har liksom harvat på i sin egen lilla nisch. Det är rockigt, Det är lite småstökigt. Det är charmigt.

Man antar att det måste vara en mardröm spela en söndagseftermiddag framför sittande publik i en konserthall. Men Pugh sköter det hela med den äran. Han nyttjar den utsökta akustiken och tillåter sig ett lite mer långrandigt mellanprat än vad han normalt gör. Eftersom den vithåriga publiken antagligen var fullvuxen redan när debutskivan kom 1969 så räds den knappast lite gamla anekdoter.

Bandet i övrigt bestod av elektrisk ståbas och trummor. Så det hela var liksom avskalat och gav ett nästan spartansk intryck. Men Pugh kan sina riff utan och innan och det lät ändå fullödigt på något sätt.

Frun tyckte att det hela var lite stelt jämfört med när han var på Scharinska. Men jag var tyvärr inte där så jag var jättenöjd med gårdagen. Mina höjdpunkter var "Marion" - världens vackraste hyllning till en grävmaskin, "Små lätta moln" - på fet tolvsträngad gittarr och "Jag är en lite gosse" - som framfördes på ett sätt som påminde om gamla psykedeliska sextitalsband.