Dagens sökord

De sökord som används för att hitta hit till bloggen idag har varit.

"Hårig vs rakad fitta", "Jessika Gedin", "Laisvallby", "Bockhornsklöver", "Dvärgar i porrbranchen", "Enhjuling", "Forsmark", "hur gammal man blir pensionär i burundi", "Hårigt underliv", "Judendom, islam, kristendom", "Mensträsk", "Scharinska" och "Tannu tuva".

Det känns väl lite som om mina ämnesområden och Svenska folkets internetintressen på något sätt tangerar varandra.

Mamma kines, pappa japan

Mamma kines, pappa japan, stackars barn hette en ramsa när jag var liten. Den gick ut på att kinesers ögon skulle vara sneda uppåt, japaners nedåt och ett sådant barn skulle då ha vardera ögat åt vardera hållet. Jag antar att det skulle vara rasistiskt att uppföra denna lilla lustighet idag.

Men jag brukar sitta och småklottra när jag ser på TV eller egentligen när jag inte använder händerna till annat. Så sitter jag och klottrar på något som möjligen ska vara japan eller kines eller möjligen europe i japanska kläder typ Tom Cruise i Last Samurai.

Ja, riktigt vad det vart vet jag inte.

Originalet

Jag har egentligen ingen uppfattning om hur välkänd Albert Engströms originalbild är. Den ser i alla fall ut så här.

Det är ju inte svårt för mig att identifiera mig med Albert Engström. Han är väl i några led anfader för mycket av den svenska teckningen. Jag hade relativt lätt att rita mitt ansikte i något som åtminstone vid första påseendet påminner om Engström, den pekande handen drar jag medvetet mot mellangenerationer som Rudolf Pettersson och Elov Persson.

Apropå Engström och kultur i Umeå så bodde det en äldre förtjusande dam i samma trappuppgång som min senare hustru på Ålidbacken. Hon hette Brita Oldsfeldt, tror jag, och hade en paradvåning av ett sådant där slag som man inte trodde skulle finnas i Umeå. Persiska mattor, kristallkronor och tunga möbler. Jag var en gång och hälsade på och försökte dricka kaffe ur sådana där svårhanterade kaffekoppar. På ett bord låg en trave på en femtio Albert Engström-kartonger. Jag blev förstås eld och lågor över denna skatt och hon berättade att hon som barn ofta suttit i farbror Alberts knä ty hennes far var god vän med Engström.

Det var ju historiens vingslag som dundrade genom detta lilla Östermalmsreservat som hon skapat i Umeå. Fru Oldsfeldt beskrev Engström som en mycket vänlig man och för den tidens män lekfull. 

Vad dum jag var!

Det är ju naturligtvis så här huset ska se ut!

Stopp och belägg!

Dit jag skulle komma i förra inlägget var i alla fall att det är sanlöst att lämna från sig Scharinska villan just nu. Umeå har gång på gång visat sig vara värdelös som arenarockstad. Staden är tom på sommaren och på vintern så finns det massor av ungdomar men de har skral kassa. Därför så har Umeås musikscen handlat väldigt mycket om det lilla formatet. Därför är det dags att säga nej!

Scharinska

När jag flyttade hit till Umeå så var det första jag märkte att staden var K-märkt. Man läste VK, man fikade på NK, man svingade en bägare på GK och raglade hem efter ÖK. Scharinska villan blev snart min andra hem och vakten Eskil blev som en äldre släkting. A pain in the ass men man måste konversera en stund ändå. Nåväl. Från början var jag förstås där för att diskutera revolutionen.

Men av olika skäl så blev den aldrig av.

Jag minns lite svagt en snoppmätartävling som ständigt pågick där. Den gick ut på att akademikerbarn som läste på universitetet tävlade om att ha den mest gedigna arbetarbakgrunden.

I brist på revolution så har Scharinska villan haft en evolution där olika kulturella evenemang följt under åren. Mycket spännande musik och så sent som i somras var jag och såg det gamla sjörövarbandet Nazareth där.

Hur dom lyckades klämma in ett så stort band i en sån liten lokal blir jag inte klok på.

Men nu verkar det snart vara slut på det roliga. Man vill sälja lokalerna - just innan kulturhuvudstadsåret. Huvudlöst.

Att döda snällt

Det var en liten palaver häromdagen. Det var en same som avlivade en ren som skadats illa vid en tågpåkörning. Han var skam till sägandes inte beväpnad och fick därför ta kål på renen med en kniv. Så får man inte göra - inte bra. Han skulle ha ringt efter Polis eller en jägare och låtit renen ligga och plågas. Nu är han ironiskt nog polisanmäld för djurplågeri.

Lustigt nog så lästa jag häromdagen en text, som eventuellt handlar om min farfars farmor, som just handlade om samisk händighet vid djuravlivning.

Sara Albertinas far egde tusen renar, som hela familjen plägade följa. Hon tycker det vara illa att man icke neråt landet slagtar kreatur lika fort och plågfritt som lappen sina renar. Ett litet hugg i nacken är allt hvad som behöfs, så faller djuret utan klagan eller dödskamp. Hennes far försökte enligt landshöfdingens i Norrbottens län begäran, denna method på hornboskap som var honom tillhörig och den lyckades fullkomligt.

Samtidigt så kan man köpa Halalslaktat kött i affärerna - ja, det serveras väl i skolorna antar jag. Det är liksom okej att använda tveksamma metoder utomlands och importera köttet hit. Det är väl lite skitnödigt att prata om hyckleri men det ligger i den riktningen.

Sagofigur

När jag var en 18-19 år tecknade jag som en galning. Det hade väl ditintills inte riktigt framgått att jag skulle ha någon särskild fallenhet men jag älskade att teckna. Men när jag gjorde mitt tredje avsnitt av äventyrsserien "Bertel-den utstötte riddaren" så började bitarna falla på plats. Jag var så stolt över det avsnittet att jag aldrig förmådde göra fortsättningen av pur prestationsångest.

Faktum är att jag gått omkring i många år och verkligen trott att det var ett utsökt arbete men när jag ser på det idag så fanns det en hel del i övrigt att önska ...

Jag laborerade en hel del med olika sagoteman vid den här tiden. Inspirerad av Sagan om Ringen och framför allt värdshuset i Bri så lekte jag med något mer jordnära sagoteman - visserligen med magiska flöjter - men utan dvärgar och alver. Det mesta har gått in i förlorn men jag satt häromkvällen och småklottrade i vanlig ordning och då dök den här gubben upp som hittade en guldskatt under sitt golv. Vad som skulle hända sen har jag glömt men det var roligt att teckna ...

Mats Jonsson

Det pågår en litteraturfestival i Umeå och tacknämligt så har man även inkluderat den moderna svenska serien i litteraturbegreppet. En av de intressantaste serieskaparna i den "nya svenska vågen" eller vad klatschigt man nu ska kalla det är Mats Jonsson. I något svagt ögonblick har jag lovat att jag ska ställa "kritiska frågor" till honom. Jag har absolut ingen aning om vad det ska bli av detta men jag har nu läst några av hans album (igen).

Det är lite mäktigt att sträckläsa hans album - på mer än ett sätt. Det är stundtals smärtsamt självutlämnande, ibland lite väl grovt utlämnande av andra men väldigt läsvärt. Men jag ska inte inveckla mig i det nu utan hoppas att jag kan komma på något intelligent att diskutera med honom på lördag.

Men jag fastnar för några bildsekvenser. Den här bilden från senaste albumet "Mats Kamp"

Som för oss invigna är en hommage till Art Spiegelman

Som i sin tur är en hommage till gamle Lisa & Sluggo-tecknaren Ernie Bushmiller

Eller den här lilla gliringen som jag nog missade vid förra genomläsningen

Det är min gamle vän och mentor Magnus Knutsson som får halka på ett bananskal. Själv har jag låtit Magnus glida runt i bananskalssammanhang.

Vid det här laget har väl alla utom jag glömt bort de animerade diskussionerna vid EU-inträdet då vi svenskar skulle skolas om till att äta franska kolonialbananer istället för centralamerikanska genom straffskatter och annat. Varför vi efterförtiotalister är så ivriga att få Magnus Knutsson att halka på bananskal är en annan historia.

Ny sängkamrat

När jag vaknade upp i morse så saknade jag den obligatoriska pudeltungkyssen. Istället var det en grävling nödtorftigt maskerad till cairneterrier som entusiastiskt mötte min blick.

 Jag är hundvakt och har inte sett mycket av djuret hitills för hon har vårdat en fiktiv valp i en bur än så länge. Dennis har på sedvanligt pudelhannemanér gått och muckat varhelst hon gått. Men nu lyste pudeln med sin frånvaro. Jag gick runt och ropade på honom men han fanns ingenstans. Jag sökte runt huset och fann honom till sist i sonens övergivna säng.

Han ville inte prata med mej. Jag har ingen aning om vad som hänt under natten men mer stukad manlighet har jag nog aldrig sett.

Sara Albertina Månsdotter

Idag är det den internationella kvinnodagen. En sådan för ett antal år sedan bakade min hustru ett vetebröd som såg ut så här:

Det kanske inte framgår riktigt men till höger ligger ett tovat kvinnomärke så man kan se lite. Nu reste hon just bort så man kan väl inte hoppas på något feministiskt bakverk i år.

Men denna dagen kan väl vara så god som någon att titta på en av mina anmödrar, Sara Albertina Månsdotter. Namnet låter lite gammaldags romantiskt och man för en bild av någon kvinna i vita spetsar men en bredbrättad hatt som åker på ferie i Stockholms skärgård med en segelbåt.

Men det fulla namnet var Sara Albertina Månsdotter Kårek och hon föddes 1839 i Grans sameby, Sorsele. Hennes far dör redan 1844 så Sara är 5 år. Riktigt vad som händer de här åren har jag inte kartlagt men hennes mor, Anna Magdalena Eriksdotter, blir spinnhushjon efter att ha lagt ett barn å lönn och fått böta för lönskaläge (haft en utomäktenskaplig förbindelse) och får sedermera Kungl Majt:s tillstånd att gifta sig igen med en Måns Nils Ersson 1846. Det låter  ju inte som ideala uppväxtförhållanden.

Men så småningom så gifter sig Sara med en Nils Persson född 1836 i Hällnäs, Sorsele som blir lappnybyggare i Svarttjärn. De får en dotter

Anna Maria som föds 1860. Men familjelyckan blir kort för 1863 så dör Nils i en drunkningsolycka.

Under de följande åren finner man igen Sara Albertina på Prästbordet och andra adresser i Sorsele City. Hon hinner få två barn utom äktenskapet dels min farfarsfar Viktor och en Johan Herman. Nu har jag ingen större släktforskare och jag har inte orkat sätta mig i domarna men det borde ju finnas två lönskalägesdomar mot Sara Albertina. Den första ska då ha skett med en Carl Forsmark från Bergnäs, mer om det senare, och en jurist av något slag som hette Kramer. I min fantasi så har Sara Albertina träffat Johan Hermans far vid rättsprocessen runt Viktors födelse. Det där är en av de saker som jag så småningom hoppas på att kunna reda ut. I vart fall så tar sig de två oäkta barnen efternamn efter sina förmenta fäder. Sara Albertina har nu titeln "Barnmorska" i husförhören.

Nu någonstans träffar hon en Carl Johan Wikström som hon gifter sig med och får ett par barn till.

Det framgår inte här men när Johan Herman är två år flyttar han till skrädderskan Maria Bygdén och blir fosterson där. Men Viktor blir kvar med Wikström och flyttar med till Staggträsk där ytterligare några barn kommer till.

Viktor har här efternamnet Wikström men tituleras "Dräng" i husförhöret. Namnet "Wikström" stryks över och ersätts med Forsmark.

Min farfarsfar Viktor flyttar sedermera till Bergnäs hos brodern till Carl Forsmark, den som sägs vara Viktors fader alltså, och verkar vara dräng där också och bor med mamman till Carl Forsmark, Anna-Greta Königsdotter. Därefter flyttar han till Laisvall och resten är som man säger historia.

Sara Albertina dör så småningom 1907. De bilder man får i huvudet är att hon har haft ett ganska tufft liv men att hon har levt det med högburet huvud. Alltihop låter ju som om det var hur länge sen som helst men min Farfar ska ha träffat henne om jag minns rätt så det är ju ändå inte så långt bort.

I projekt Runeberg finner jag en skrift som heter "Ett år med Fredrika Bremer" av en Margaret Howitt. Det finns en passage där som ger mig kalla kårar efter ryggen. Hon träffar en lappkvinna som heter Sara Albertina Månsdotter:

Hon är tjugusex år gammal, mycket intelligent, talar svenska väl och är ingalunda blyg och tafatt; hennes okonstlade enkelhet är derjemte rätt behaglig. Hon kom, klädd i sin bästa drägt. Lappqvinnor äro skickliga sömmerskor och alla sina kläder har hon själv sytt. Hennes livstycke var åt båda sidor prytt med konstrika ornamenter af silver och messing, som hon ärft av sin mor. Hennes vigselring var af silfver och försett med en liten plåt. I fickan hade hon en rund silfversked med kort handtag, lik en lite skopa, gåfva av brudgummen på lysningsdagen.


            ....


Under sommaren vandrar den hord Sara Albertina tillhör öfver fjellen in i Norge, ty på svenska sidan är då för varmt kon renarne kunna ej lefva utan snö. Detta har gjort att hennes familj har lärt sig norska språket som hon talar med största lätthet. Hennes far är död och hennes mor har gift om sig men en man som är mycket yngre än hon; båda se dock mycket gamla ut.


(Det här är lite crazy för min Sara Albertinas mamma gifte om sig med en mycket yngre man)

Denna Sara Albertina har träffats av en stor sorg sedan hon kom hit till Stockholm. Hennes man som följde henne hit förra sommaren, drunknade på hemvägen då han skulle ro öfver en flod. Hon är således nu enka och hennes enda barn, en liten flicka är hos sin mormor. 


Vilket ju stämmer klockrent med min Sara Albertina. Kan det vara möjligt? Skulle min anmoder från Grans sameby struttat runt i Stockholm med Fredrika Bremer, Jenny Lind, general Bildt och en Nya Zeeländsk menniskoetare?

Edit:
Det är kanske lite svårt att förstå min löddrighet men de här samerna i antavlan brukar sällan alstra speciellt mycket sidoinformation. De föds, gifter sig, skaffar barn och dör. I bästa fall. Kan finnas någon dom på någon också. Men att hitta något som kan vara en litterär skildring av en person har jag aldrig råkat ut för tidigare. De detaljer jag kunnat kontrollera styrker bara berättelsen ytterligare. Sara Albertinas far drunknar i Björksele som ligger en bra bit utanför hans normala vistelseområden. Sara Albertinas dotter bor hos mormor vid den här tiden och det står uttryckligen fosterdotter i husförhöret.

Edit 2:
Blev lite nervös när jag fann en Sara Albertina Månsdotter i samma ålder i Vapstens sameby. De lär väl ha renar på norska sidan också. Men när jag kollar henne så verkar inget stämma med uppgifterna. Hur många Sara Albertina Månsdotter kan det finnas?

Mina idoler: Reginald Bunn

1967, när jag var 11 år, så kom tidningen Buster. Det var en svart-vit tidning i magasinsformat med diverse brittiska serier riktade till unga gossar. Den kom senare att konverteras till någon form av sporttidning men i början var den mer allmänt inriktad. Min favorit var motorcykelpolisen Zip Nolan. Det var så där härligt tecknad med en myriad små streck och en väldigt märklig estetik även om jag inte svängde mig med sådana uttryck vid den tiden.

Några år senare så kom tidingen Swisch som också byggde på brittiskt material. De klipptes ofta sönder till oigenkännelighet av de svenska redaktörerna men det gick inte att ta miste på den vilda berättarglädjen. Serierna var ofta bisarra till tema och innehåll. Märkligast av alla var Spider som var en märklig superskurk med de uslaste personliga egenskaper. Han var egenkär, nyckfull, orättvis och elak. Pellefant och Karlsson-på-taket på speed ungefär.

Han var klädd i en mystisk grönaktig åtsittande pyjamas och han hade något slags märklig utrustning i form av en gjutgärnsbehå och häftiga trycktankar på ryggen. Han var verksam i USA men hade flyttat ett engelskt skräckslott av värsta slag "sten för sten" till USA.

Han rekryterade de lömskaste skurkar för att sedan helt plötsligt efter ett par avsnitt bestämma sej för att bli god. Sedan följde en rad fantastiska bataljer med de mest skrämmande illdåd som utfördes av de mest skrämmande skurkar av de mest obegripliga anledningar.

Jag försökte få reda på vem den fantastiske tecknare var men lyckades aldrig. Det är först i väldigt vuxen ålder jag fått veta att han hette Reginald Bunn. Han lär från början ha varit designer på Rolls Royce. Efter en svår bilolycka där han ska ha rammat personalbussen på Rolls Royce så blev han rullstolsbunden och ska ha levt som tiggare tills dess ett förlag annonserade efter lämpliga tecknare. Sedan blev han under 25 år en av de främsta brittiska serietecknarna tills han avled av cancer.

Lavemang istället för Dreamhack

Det är ett litet problem det här med progressiva glasögon. Jag ser strålande på teven. Det är sådär att jag skulle se en snöflinga på en curlingbana. Det är ju bara det att all curling sker på inomhusbana nuförtiden så man får aldrig se de där snöflingorna på curlingbanan som man köpte sin HDtv för att få se. Jag sitter och ser Sagan om ringen i FullHD. Istället för det magiska äventyret som jag såg på DVD så ser jag skådespelare i fåniga kostymer. För mycket detalj dödar illusionen.

Men ser jag skarpt på teven så ser jag desto suddigare på dataskärmen och i tidningen. Jag läser numer oftast bara rubrikerna för jag orkar inte stava mig genom själva artiklarna.

Jag får gissa hälften av vad som står där. I morse så läste jag en rubrik "Lavemang istället för Dreamhack". Det slog mig att jag hade ena benet i cyberrymden och det andra på ålderdomshemmet. För jag vet ju både vad Dreamhack är och vad lavemang är. Ja, ålderdomshem finns ju inte nuförtiden. Det är något käckt företagsnamn i förening med antingen "health" eller "care" och innehåller vare sig healt eller care. När det är dags för mig att lämna över mig till slutförvaring så har förtiotalisterna och vårdbolagen spenderat våra offentliga medel på Maldiverna respektive Caymanöarna. Om nu mina barn har råd att lämna bort mig. I värsta fall kommer de att få gå direkt från "Pampers 3 år" till "Pampers 80 år".

I morse var jag ner på Trafikförvaltningen eller Transportstyrelsen eller vad det nu kan heta nu för tiden. Det kom ett sådant där påbud att jag skulle förnya mitt körkort. Först tänkte jag att jag skulle ta kort på mig själv med digitalkameran och trycka ut det med den fina fotoskrivaren. Jag fotade och justerade lite konstigheter med Photoshop. Men en för en ordentlig gubbe som jag så kändes det lite så där. Det är klart att man ska vända sej till proffs. Så jag gick ner till "Expert" som annonserar ut att de tar bilder till pass och körkort. Jag blev visad in i ett litet bås där de hade en digitalkamera från förra årtusendet. Efter många om och men så fick vi fram en bild där glasögonreflexerna inte var alltför störande. 175 kronor kostade det. Sedan skickade jag det hela till vad-det-nu-heter-nuförtiden. För några dagar sedan så kom det i retur. "Pupillerna syns inte" eller något liknande stod det. (Jag läser inte så bra med de här progressiva glasögonen). Jag sökte återigen vad-de-nu-heter-nuförtidens hemsida och fann att man kunde besöka dem här i Umeå och fotograferas där. Jag hade inte sett det tidigare när jag var på hemsidan för jag ser inte så bra på skärmen med de här progressiva glasögonen. Så jag gick ner där på morgonen. Det visade sig att man inte skall bära glasögon på fotografiet nuförtiden och att det nog var därför jag blivit avvisad för att min pupill inte syntes trots att till och med jag kunde se den. Jaja, det är så mycket man inte förstår nuförtiden. Det är väl nåt med åldern.

Apropå det så var det en väldigt konstig rubrik det där. "Lavemang istället för Dreamhack". Jag tar fram tidningen och det står "Lan-evenemang istället för Dreamhack".